Kämpa för kärleken och ge inte upp så lätt

Mary

Hej Bästa Bobby!
Jag älskar din blogg och läser den flitigt. Blir alltid så glad och inspirerad�behöver prata ut och även få lite råd o tips�
Jag och min älskade kille har vart förlovade i nästan 2.5 år.Jag älskar honom från varje cell i min kropp..Han är den enda människan i världen som jag vill leva med. I början av vårt förhållande så trackade mitt ex på mig utan att min pojkvän visste om det.Vart mycket stå o hej för att exet spred en massa sjuka lögner om mig bl.a att jag var otrogen.Men jag och min pojkvän löste det och gick vidare, dock med lite förtroende problem. Men jag kämpade för honom, för jag älskar verkligen honom. Jag släppte mitt liv, mitt plugg, mitt jobb ja allt för honom, för jag �LSKADE Honom och ville bevisa det. hans bolag drabbades hårt av finanskrisen och han blev helt förstörd.Jag började jobba i hans bolag och hjälpte honom stenhårt, jag blev den viktigaste personen. Hans bolag gick inte hem hela vägen p.g.a ekonomiska problem och den hårda marknaden. Nu när han har hamnat i en djup deprission o.s.v så vill han dumpa mig.Han säger att han inte orkar med någonting och att han mår dåligt av allt�vi har vart tillsammans i 2 år och 6 mån.Hur fan kan han göra så?Jag älskar honom och skakar av tanken av att gå isär�:( Snälla hjälp mig�vi har ju pratat om bröllop och allt�Kram till dig Bobby!Tack

 

Jag kan bara säga att du verkar vara en toppen tjej som stöttat din kärlek i vÃ¥tt och torrt och det borde fler göra i sina förhÃ¥llanden, dock tycker jag att det kanske är fel av dig att lämna allt för honom som tex, skolan, jobb, vänner mm mm men ändÃ¥ ska du ha stort credd för din fina insats i förhÃ¥llandet….

Jag tycker verkligen inte du ska ge upp sÃ¥ lätt utan han mÃ¥ste förstÃ¥ att ni kan övervinna detta genom att bägge kämpar lite till och om det inte löser sig om 4-6 mÃ¥nader och att han fortfarande känner likadant sÃ¥ kanske du bör ge med för det kan vara att han inte är lika kär som innan och använder sig av dessa ursäkter och det är uselt men det är sÃ¥ likt killar att inte vÃ¥ga säga sanningen….

Din kille ska vara glad som har en tjej som verkligen stöttat honom sÃ¥ mycket och borde värdesätta det och inte göra slut bara pga vissa trÃ¥kigheter, speciellt dÃ¥ du blivit den som stÃ¥tt honom närnast och gjort allt för honom…

Du pÃ¥minner lite om mitt ex Samuel som ställt upp i alla väder för mig och blivit min bästa vän fast vi tog en paus efter 3,5Ã¥rs relation men ses fortfarande men bor ej ihop längre fast ingen av oss verkar kunna släppa taget helt hehe sÃ¥ det kanske bli vi tvÃ¥ ändÃ¥ till slut men jag förstÃ¥r din sist fast det var jag som ville gÃ¥ skilda vägar i mitt förhÃ¥llande sÃ¥ värdesätter jag honom och vet att det inte finns mÃ¥nga som honom och därför jag vill fÃ¥ till det igen…

Ja till er alla som läser detta inlägg, var inte sÃ¥ mesiga utan vÃ¥ga kämpa för kärleken och ge inte upp bara för att ni känner lätt attraktion för andra i stundens hetta eller om nÃ¥n problem dykt upp se försök att lös det och kämpa i nÃ¥gra mÃ¥nader och självklart om det inte blir bättre och kanske sämre, ja dÃ¥ kan ni göra slut och med gott samvete veta att ni inte gegick ett misstag och behöver inte Ã¥ngra er…

Tänka inte bara pÃ¥ ert egna ego och respektera partnen och hans eller hennes känslor oxÃ¥…

Stor kram till er alla och hoppar på att kärleken löser sig för dig som skickade detta mejl till mig och även till er andra.. love Bobby Oduncu

En tanke om “Kämpa för kärleken och ge inte upp så lätt

  1. Anonym.. says:

    Hej..

    Jag har ett stort problem som jag inte vet hur jag ska lösa.. Med andra ord så vet jag inte om det går ens att lösa..

    Jag lärde känna en tjej via facebook. Hon är från samma religion, tradition och kultur. (Vi har en speciell religion som kräver att man gifter sig med en tjej inom samma tradition och religion). I alla fall.. Vi lärde känna varandra via facebook. Med tiden utvecklades vår situation från att vara pluggkompisar till vänner och därefter erkände båda två sin stora kärlek till varandra.. detta tog endast 2 månader. Tjejen är 17 år gammal och jag är 20 år gammal. För mig spelar ålder ingen roll, för kärlek har ingen gräns på ålder.. Det tog oss en och en halv månad och tjejen bestämde sig för att berätta för sina föräldrar att hon har lärt känna en kille som inte ville henne något illa utan bara börja som kompisar och därmed kanske förhållandet utvecklas i och med att hon endast är 17 år gammal och hennes familj inte tillåter något mer än att vara kompisar. När hon väl bestämde sig för att berätta och familjen hörde historien fick familjen olika reaktioner. Pappan blev positiv till att dottern hittade en kille som ville vara en pluggkompis men samtidigt lära känna dottern i den åldern i hopp om att försöka bygga ihop något fint redan vid tidig ålder. Mamman däremot är det stora problemet i det hela.. Hon blev lite sur och reagerade ganska hårt.. jag fick ett samtal och det var hennes mor. Hon sa kortfattat att dottern är ganska liten för sånt trams och att hon måste koncentrera sig på plugget just nu. Jag svarade med att jag inte menade något illa med det här förhållandet utan bara att vi är plugg kompisar samtidigt som vi lär känna varandra på ett mjukt och smidigt sätt så man lär känna varandra noga bra innan man tar ett nästa steg.. Mamman var jätte negativ till det här och bad mig att sluta höra av mig till dottern. dottern ville dock ha det här förhållandet mellan oss och slutade inte att höra av sig.. jag ”lovade” mamman att sluta höra av mig men i min hjärna tänkte jag bara på en sak ” Jag ska aldrig ge upp denna tjej!”. Efter det som hände slutade vi aldrig att höra av sig till varandra och det växte mer och mer mellan oss.. nu har det gått ungefär 4 månader och förr i går den 8 mars bröt allt ut.. Jag och min tjej ville inte längre gömma det här förhållandet.. Utan vi ska våga stå för det vi känner och vi berättade för hennes föräldrar om att vi fortsatte att prata trots att jag lovade föräldrarna att aldrig mer höra av mig tills dottern blev lite större. Den här gången fick jag dock ett samtal till av mamman och den här gången blev det värre än någonsin.. Jag mötter upp mamman och pappan och det blev lite tjafs.. Mamman var jätte besviken och pappan stod helt tyst vid sidan om. mamman var arg och helt okontrollerad. Hon sa att hon var jätte besviken eftersom jag bröt det jag lovade henne innan.. Jag försökte prata ut och göra motstånd men denna gång hade jag tårarna fyllda i ögonen beredda att explodera. Mamman gav mig ingen chans och pappan försökte prata med mig och förklara att det här förhållandet inte funkar. Det gick absolut inte att prata och det gick absolut inte att försvara det här förhållandet.. Innan mamman skulle gå sade hon något till mig som jag än nu funderar på.. ” Du kommer aldrig i livet få röra min dotter. Aldrig i livet kommer jag acceptera det här även om du kom med 50 ton guld. Jag ska aldrig acceptera det här”. Det här var mammans sista ord.. Pappan sade inget.. utan bara gick sin väg.. De ville helt enkelt att jag lämnar deras dotter ifred trots vår starka kärlek som växter enormt under 4 månaders lopp.. Hon kan inte skriva, ringa eller ens se mig mer just nu pga hennes föräldrar. De pratade med mina föräldrar och sa att jag aldrig mer ska störa deras dotter som dagligen gråter och mår dåligt över det som hänt. Hon låser in sig i rummet gråtandes utan mat eller dricka. Jag har inte hört något från henne sen igår.. det brukar inte gå en enda sekund utan att vi smsar varandra.

    Sen dess har många funderingar snurrat i huvudet och det enda jag får fram är att jag aldrig ska ge upp denna tjej som gjort så mycket och orkat så mycket för mig under 4 månader.. Jag vill bara säga en sak till alla som läser det här. Ålder spelar ingen jävla roll i kärleken. Det är synd att göra så med sin dotter.. Vad har vi begått? ett mord? har vi skadat nån? Har vi gjort något som får omgivningen att reagera på? Vi har inte gjort något. Vi kämpar för den vi älskar men trots detta så tar föräldrarna ett sådant dumt beslut att ta bort oss från varandra..

    Jag mår ingen vidare och varje sekund tänker jag på henne… det går faktiskt inte att beskriva min smärta just nu… Jag saknar henne så det gör ont.. Vi är förbjudna från varandra… en sak som jag reagera på är mammans uttal om att jag aldrig mer i livet kommer se henne eller röra henne.. och att hon inte kommer acceptera en dag i livet att jag är man till hennes dotter… Jag fick höra många kommentarer från vänner och släkt om att det modern sa var endast för tillfället då hon var jätte arg och inte kunde kontrollera sig själv.. Det tycker jag med.. eller vad tror ni?

    Kommentera gärna det här och hjälp till…

    Tack för mig// anonym

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.